Storregioner och lokal politik

Storregionfrågan är död, basuneras ut i media och av en besviken civilminister Ardalan Shekarabi. Ja på det sätt som Regeringen försökt forcera fram frågan ur ett uppifrånperspektiv är den död. Jag beklagar detta och det skapar stor osäkerhet. Att samordna demokrati och resurser inom många allt mer högspecialiserade områden, inte minst sjukvården, kommer att krävas. Men det kräver förberedelse och planering. Vi ser till exempel hur illa den framhastade omorganisationen av polisen i storregioner fungerat.

 

Vi och alla andra som lever och verkar runt om i Sverige utanför storstadsområdena måste få en bättre behandling av stat och myndigheter. I onsdags deltog jag i en konferens arrangerad av länsstyrelsen om bostäder för alla. Det är alldeles uppenbart att regler och bestämmelser, exempelvis om buller, strandskydd med mera är framtagna ur storstadsperspektiv och direkt motverkar nyttjande av landsbygdens resurser. Ett annat konstaterande är att boende i första hand handlar om tillgänglighet. Tillgänglighet till jobb och samhällsservice, det räcker inte med natur, mysigt och vackert. Visst finns de som har mysfaktorn som prio ett vid val av bostadsort men de är så få att det är inget att bygga en orts framtid på – det finns många vackra platser.

 

Då är jag tillbaka på den oerhört viktiga frågan om infrastruktur. Vi måste kunna vara ett med en eller flera större centra där de attraktiva utbuden finns med jobb och samhällsservice, kultur och nöje. Smärtgränsen går vid 45 minuter enkel resa oavsett transportslag eller avstånd. Med bra infrastruktur skulle vi kunna nå fyra residensstäder med ca 450 000 invånare och en region med ca 600 000 invånare. En annan i särklass angelägen infrastruktur är fiber.

Det finns så mycket att vinna med relativt små medel om bara viljan och insikten finns, vi kan göra mycket själva men vi måste också ha vänner i vår omvärld.