Storregionfrågan
är död, basuneras ut i media och av en besviken civilminister Ardalan Shekarabi.
Ja på det sätt som Regeringen försökt forcera fram frågan ur ett
uppifrånperspektiv är den död. Jag beklagar detta och det skapar stor
osäkerhet. Att samordna demokrati och resurser inom många allt mer
högspecialiserade områden, inte minst sjukvården, kommer att krävas. Men det
kräver förberedelse och planering. Vi ser till exempel hur illa den framhastade
omorganisationen av polisen i storregioner fungerat.
Vi och
alla andra som lever och verkar runt om i Sverige utanför storstadsområdena
måste få en bättre behandling av stat och myndigheter. I onsdags deltog jag i
en konferens arrangerad av länsstyrelsen om bostäder för alla. Det är alldeles
uppenbart att regler och bestämmelser, exempelvis om buller, strandskydd med
mera är framtagna ur storstadsperspektiv och direkt motverkar nyttjande av
landsbygdens resurser. Ett annat konstaterande är att boende i första hand
handlar om tillgänglighet. Tillgänglighet till jobb och samhällsservice, det
räcker inte med natur, mysigt och vackert. Visst finns de som har mysfaktorn
som prio ett vid val av bostadsort men de är så få att det är inget att bygga
en orts framtid på – det finns många vackra platser.
Då är jag
tillbaka på den oerhört viktiga frågan om infrastruktur. Vi måste kunna vara
ett med en eller flera större centra där de attraktiva utbuden finns med jobb
och samhällsservice, kultur och nöje. Smärtgränsen går vid 45 minuter enkel
resa oavsett transportslag eller avstånd. Med bra infrastruktur skulle vi kunna
nå fyra residensstäder med ca 450 000 invånare och en region med ca
600 000 invånare. En annan i särklass angelägen infrastruktur är fiber.
Det finns så
mycket att vinna med relativt små medel om bara viljan och insikten finns, vi
kan göra mycket själva men vi måste också ha vänner i vår omvärld.